Till slut var det dags för Stockholm Marathon för några veckor sedan. Det var roligt eftersom brorsan sprang för första gången och det var fler än vanligt som jag kände som ställde upp. Dessutom hade jag aldrig tidigare haft så mycket stöd längs med banan.
När det gäller träningen så försökte jag komma igång undre vinterhalvåret men det blev enbart sporadisk träning och jag hade lite energi i kroppen. E var sjuk ofta och jag drabbades av vinterkräksjukan för första gången sen jag var liten. Men så i mars åkte vi till Thailand, två veckor i sol och värme och kroppen började återigen kännas möjlig att pressa.
Det var 11 veckor kvar till maran när vi kom hem och jag hoppade rätt in i Anders Szalkais 26-veckors träning inför Stockholm Marathon. För att tänja på gränserna så valde jag att följa programmet med en sluttid på 3 timmar. De första veckorna hoppade jag över åtminstone ett pass i veckan eftersom jag ändå insåg att det var lite väl hårt att gå direkt in i programmet. I verkligheten så siktade jag på att få en tid under 3:30 och om jag kände att det skulle hålla så skulle jag givetvis pressa så mycket som möjligt under det. Även om jag enbart fick 11 veckor på mig så hade jag turen att få hålla mig frisk under den här perioden och jag lyckades dessutom fullfölja merparten av träningspassen. Den stora skillnaden i min löpning jämfört med programmen var att jag aldrig riktigt lyckades hålla rätt tempo på de långa passen (25-36 km). Med det i bakhuvudet så valde jag ganska direkt att hålla mig kring 3:15-gruppen under själva marathonloppet istället för att gå ut för hårt och springa slut på mig.
Det gick bra, det var kul att vara så pass förberedd som jag ändå var den här gången. Det var jobbigt, mycket jobbigt, så klart. Det är liksom det som är grejen. Särskilt efter 3 mil men jag kände ändå att jag hade kontroll på loppet och löpningen, och jag valde att inte pressa mig över gränsen. Som sluttid fick jag 3:17 vilket jag är mycket nöjd med och jag har aldrig tidigare varit så fräsch efteråt som den här gången. Första gången sprang jag på 4:19, andra på 3:44 och nu 3:17 – så jag är lite sugen på att göra ett försök till för att se om jag kan kapa en bit till. Jag behöver ett mål för att hålla igång. Förutom ett marathon till så behöver jag ett mål nu som är lite närmre i tiden för att jag ska få ny fart på träningen och hålla igång under sommaren. Jag får återkomma om det.
Löpningen har under våren blivit lite som en kär vän och jag måste säga att träningsveckorna då jag ofta hade 5-6 pass i veckan flöt förbi lättare än väntat. Dessutom mår man ju så jäkla bra och har så mycket energi, vilket jag verkligen har behövt under den här fullspäckade våren/sommaren.
Det jag framförallt vill säga är att om du funderar över att springa ett marathon – gör det! Men se till att vara förberedd. Ett utmärkt sätt att vara det på är att följa träningsprogrammen som jag nämnde ovan. Det var första gången som jag gjorde något sådant och det var otroligt stor skillnad, så klart. Jag har verkligen inte haft en aning om hur man ska träna inför ett sådant här lopp tidigare…
Starkt kaffe. 