Solsken, bad, semester…på något sätt vill själen ändå få sitt och längtar efter lite Thåström, lite djup. Så i morse var jag tvungen att lyssna på Om Black Jim som är en fantastisk låt. Lyssnade på den när jag satt på Roslagsbanan och åkte in till Stockholm Marathon i maj men fick stänga av för jag märkte att risken att bli övertänd var alldeles för stor.
ja, men va fan. När vi ändå är igång, “Släpp aldrig in dom”:
